Kapitel 6, Brottslingens kärlekssaga

På ett litet torpställe under Ramnäs i Göteryds socken bodde vid denna tid en skomakare vid namn Hillerström och hans syster, en ovanligt vacker, mörklagd ungmö vars skönhet var vida omtalad. Men änndock – levde dessa två för det mesta ett mycket ensligt liv. Traktens ungdom ville tydligen inte ha något med dem att göra, och förklaringen var lätt funnen, det var allbekant, att det flöt tattarblod i de två syskonens ådror. Hillerströms yrke var i det stora hela endast en skylt, bakom vilken han dolde helt andra, mindre lovvärda sysselsättningar än det hedervärda skomakeriet. Han var allmänt trodd som tjuv- och tjuvgodsgömmare. Mer än en gång då Tullberg spårats eller låtit tala om sig där i trakten, hade kronobetjäningen varit och snokat i hans stuga och dess omgivningar, men aldrig hade de lyckats överlista den listige Hillerström.

I själva verket var det inte på något ställe som Tullberg trivdes så bra som hos Hillerström. Även när han inte vågade vistas i själva stugan, utan gömde sig i en grotta inne i skogen ett stycke därifrån och levde på den kost, den vackra Eva, Hillerströms syster, lagade och själv bar till honom, fann han sig väl tillfreds, kunde glömma den grämelse över sitt onda öde och förfelade liv, som annars sällan lämnade honom, ja, skämta glatt och skratta levnadsfriskt tillsammans med sina båda vänner.

Långt innan Tullberg och Eva själva anat det, hade Hillerström upptäckt, att de båda älskade varandra, och utan att låtsa om det, begagnade han sig här av att egga Tullberg till ”bedrifter” och få honom att lämna allt det stulna i Hillerströms förvar. En och annan gång reste Hillerström till städerna i Blekinge eller Skåne, där han avyttrade stulna värdeföremål genom mellanhänder. Tullberg var inte den, som lät sig dragas vid näsan, men för Evas skull betalade han tjuvgodsgömmaren liberalt för hans besvär och lät, den ena gången efter den andra, övertala sig att avstå från sin gamla princip: två tredjedelar till de fattiga.

Tullberg lät Hillerström råda, när denne inne i skogsgrottan och i ännu ett annat ställe – i en obrukad ängslada – med mycken fyndighet inrättade gömställen och så småningom fyllde dem åt Tullberg med guldsaker och andra värdeföremål samt även en del pengar. Han hade nu insett sin kärlek för den sköna ”tatterskan” och började umgås med planer som att samla tillräckligt mycket för att kunna ta henne med sig till utlandet och där leva ett fridfullt liv, fri från alla äventyr, faror och efterräkningar.

Instinkten sa honom, att det härvid inte dugde att ta Hillerström till sin förtrogne, men däremot beslöt han sig för att yppa sina planer för Eva, på vilkens trohet och kärlek han litade blint på.

Lastad med värdefullt tjuvgods närmade sig en afton i juli månad Tullberg Hillerströms stuga. Han gick på en tämligen obekväm skogsstig, vilken gick förbi den väl dolda grottan, där han så många gånger legat gömd, funderande på kommande äventyr och lagt upp planer för sina bedrifter.

Nu kunde han inte gå förbi, utan att titta in där. Krypande på händer och fötter passerade han smala öppningar i bergsluttningen och rävlyeliknande gångar under furuträdens rötter, tills han äntligen stod därinne. Där var alldeles mörkt, men Tullberg var van att reda sig i mörker, och han hade snart funnit det ställe, där han och Hillerström inpassat ett järnbeslaget ekskrin, och däri la han nu ned ”fångsten” från sista utfärden.

Plötsligt lyssnade han uppmärksamt och vände sig mot ingången. Riktigt! Någon närmade sig grottan på samma väg som han nyss hade gått på. Tullberg sköt skyndsamt, med hjälp av en sinnrik mekanism, ekskrinet in på sin plats igen och dolde öppningen, varpå han tryckte sig in bakom ett utsprång och väntade på vad som komma skulle.

Det var inte en, utan två personer. Man talade. Nu var de inne i grottan. En ljusstråle föll ända framför fötterna på Tullberg. Han hade redan hört på rösterna, att det var Hillerström och hans syster Eva som kom, men ett yttrande av den förstnämnda gjorde, att han bestämde sig för att fortfarande hålla dölja sig. Hillerström hade sagt:

- Tror du inte, att jag hela tiden sett att det är för din skull Tullberg kommer. Men jag tycker mig märka, att du är alltför svag för honom. Därför vill jag varna dig. Akta dig!

Eva teg, under det att Hillerström fortsatte:

- Han kommer en vacker dag att föreslå dig att rymma med honom, stortjuven, och lämna mig i sticket. Men du känner mig! Jag skulle söka upp er vid världens ände och hämnas. Bättre då, att du hjälper mig med att röja honom ur vägen, så kommer du och jag att bli rika och kan förtrycka alla dessa dumma bönder, som tycker de är bättre än vi.

- Röja ur vägen?! – hördes nu Eva svara – mörda honom! Ja, jag förstår. När han kommit som en vän till oss, så skulle jag ta och salta gröten lite med det där ”vita” (arsenik) Konsten kan jag, men aldrig, aldrig, hör du det, aldrig skall med min vetskap krökas ett hår på hans huvud.

- Jaså, svarade Hillerström dovt. Det har gått så långt med dig, att du sätter dig upp mot bror din. Då ämnar du kanske tala om allt för honom, så att han av rädsla slår ihjäl mig en vacker dag? Du vill att han ska mörda mig! Säg! Tala!

- Du är galen! Du vet, att jag inte kan förråda dig, men låt bli att göra något mot Tullberg, för jag vet också att hämnas, och varken släktskap eller er skola räddar dig, om du förråder honom eller gör honom något ont.

Hillerström mumlade en rad vilda förbannelser, och sa till slut.

- Vill du se skatten?

- Nej, svarade Eva. Jag önskade den aldrig hade kommit under dina giriga ögon. Nu har du ju fått lugna din ömma oro för att någon upptäckt gömstället. Ska vi gå?

- Nej, vänta på mig här. Jag ska bara gå genvägen till ladan för att titta efter, om det syns något misstänkt. Du kan behålla lyktan.

Hillerströms steg hade dött bort, då Tullberg steg fram ur sitt gömställe. Eva satt på den lava av mossa, som så ofta Tullberg suttit på vid sina nattläger och stirrade in i lyktans sken, försänkt i dystert begrundande. Plötsligt trycktes ”tatterskans” huvud med passionerad häftighet till Tullbergs breda bringa, och han höljde hennes ansikte med kyssar, som kvävde hennes rop av överraskning.

- Du behöver inte svika din plikt som syster eller någon ed, mitt kära barn! Jag har hört allt, och som du vet, är det inte första gången jag prövar på vad falska vänner vill säga. Vänskap – ack, platta ord, dumhet. Det finns inget, som är troget, inget, som ej är beräknande, inget, som är hållbart och att lita på, mer än kärleken.

Och åter betäckte han hennes händer och ansikte med glödande kyssar, och ögonblicken försvann, så korta, så snabba, så få – de sällaste ögonblicken i den arme brottslingens liv, då han med full förvissning om genkärlek slöt en värld av oförfalskad lycka i sin famn.
---
Då Hillerström återkom mötte han sin syster utanför ingången till grottan, men han blev ytterst bestört, då Tullberg strax efteråt trädde ut därifrån. Men då denne hälsade alldeles som vanligt, tog han för givet att Tullberg just nyss hade anlänt, liksom han var viss om, att systern inte var i stånd att så bryta mot vandrarefolkets traditioner, att hon för kärleks skull röjt sin familjs huvudman.

Han besvarade alltså hälsningen och var snart fördjupad i samtal med sin gäst, denne man, som med risk för sitt eget liv, samlade ihop sådana rikedomar – såsom Hillerström varmt hoppades – inte åt sig själv, utan åt honom, Hillerström.

Framför de två männen gick den långa, slanka ”tattareflickan”. Hon hade en sådan hög färg på sina annars genomskinliga vita, fasta kinder och hennes ögon lyste med en ovanlig glans denna afton, att Tullberg – då hon emellanåt kastade en blick till honom över axeln – tyckte, att hon denna kväll var skönare än någonsin.

I känslan av att han ägde hennes fulla kärlek och löfte om hämnd, till och med om det gällde hennes broder, även om något hände hennes älskling, tyckte sig Tullberg starkare, lyckligare än någonsin, och han föraktade tjuvgömmaren vid sin sida så djupt, att han beslöt att kasta all försiktighet över bord, demaskera uslingen, som hade råd mot hans liv, och köpa hans trohet, om det gick.

Då de hade trätt in i Hillerströms stuga, talade därför Tullberg om för Hillerström att han osedd hade hört framställningen om de planer mot hans liv, som Hillerström yppat för sin syster i grottan.

Hillerström satt, till utseendet lugn, och hörde på, men i hans inre kokade det av raseri att se sig så avslöjad, och han svor, att Tullberg skulle få plikta med sitt liv för det nederlag han här berett honom. Till slut sa Tullberg:

- Du är lika illa ute som jag, ja sämre! Blir jag fast, så kan jag angiva dig som min medbrottsling, och du är inte bekant med fängelselivet, har inga försänkningar, måste tjäna ut hela strafftiden, - under det att jag hux flux, när jag vill, är ute igen. Men jag tycker det är ledsamt, att bryta vårt lag på det sättet. Min och Evas kärlek känner du nu till, och i varandras ögon är vi nu makar. Fråga henne, och hon kommer att ge mig rätt! Jag vill därför, om du lovar att inte bedraga och fresta dig av det lilla, jag för Evas skull samlat, godvilligt ge dig fjärdedelen av dess värde, inberäknat kontanterna, och därmed inom år och dag lämna dig 500 riksdaler av vad jag ytterligare kan samla in. Vill du, så slå till!

- Topp! sa Hillerström och slog sin hand i Tullbergs framsträckta näve. Topp – och nu ska vi dricka förlovningsskålen.

Så föranleddes Tullberg att allt oftare än förr hålla till i Hillerströms stuga och gömslen. Och de stölder han nu, det var år 1824, förövade, var mer vansinnigt djärva än någonsin tidigare. De tjänade mycket mer än han hade tänkt sig, så att han med glädje åter kunde strö ut mynt bland den fattiga, behövande delen av befolkningen. Trots det, att myndigheterna bjöd upp allt för att gripa honom, höll han sig fri. Då kom till slut det, som Hillerström länge väntat på, och vilket beseglade ödet för ”medlaren mellan de rike och fattige”.

Till Kapitel 7===>>>