Kapitel 7, Ett drama på Arveka myr

Med stöd av missgärningsbalken och 5:te kapitlet av strafflagen, förklarade landshövdingsämbetet i Kronobergs län våren 1825 Tullberg som fågelfri. Den som kunde gripa honom, ”levande eller död”, skulle i belöning därför erhålla 100 riksdaler banco.

Visserligen hade Tullberg – det medgavs i kungörelsen om hans fredlöshetsförklarande – aldrig gjort sig skyldig till mord eller grövre våld, men han var, hette det, en rymling ur kronans häkten och ”en farlig äventyrare, vars list är så stor, att han, nästan på vad ställe han behagat, kunnat begå tjuvnadsbrott”. Vidare upplystes – tämligen överflödigt för resten, för det var ju ett allbekant faktum – att ”Tullbergs kroppsstyrka är så jättelik, att en hel by inte mäktat med handkraft ta honom till fånga”.

Utan att, denna gång, tala om sitt beslut för Eva, gick Hillerström, dagen efter det han hade hört kungörelsen uppläst i Göteryds kyrka, till kyrkoherden och delgav honom, att han tänkte överlämna Tullberg i rättvisans händer. Då kyrkoherden frågade, hur detta, för övrigt lovvärda beslut skulle kunna verkställas, förklarade Hillerström, att hans plan var att söka upp Tullberg, vilket han trodde sig av en tillfällighet kunna förmå, samt att med denne göra upp om en stöld. För att vinna Tullbergs förtroende, skulle troligtvis Hillerström bli tvungen att deltaga i stölden, och därför anhöll han om herr kyrkoherdens benägna vittnesmål – om så en gång detta behövdes – att detta tjuveri skett endast för att få Tullberg att gå i fällan.

Kyrkoherden var tvungen att lova detta, fastän det hela föreföll honom motbjudande och han misstänkte, att förrädaren kanske var en större skurk än någonsin den fruktade, fågelfrie stortjuven själv.
---
Det dröjde dryga två månader, innan Tullberg kom till Hillerström nästa gång. Han var nu likt ett uttröttat rådjur, som i timmar jagats av hundkopplet. Hans kläder var i trasor, han var formligen utsvulten och den gamla tillförsikten syntes vara på väg att vika från honom. Kampen mot det lagbundna samhället började bli allt för ojämn. Till och med de, som hade Tullberg att tacka för en hel mängd ”välgärningar” hade denna gång inte vågat att hysa honom.

Då han trädde in i Hillerströms stuga en kväll i slutet av juni månad, satt Eva ensam därinne, sysselsatt med sömnad. Med ett anskri av glädje över återseendet och utsikten till några dagars lycka och ro, kastade sig den arme fågelfrie brottslingen till hennes fötter, och hans upprörda sinne förmådde den vackra Eva med nöd att lugna, därigenom att hon visade honom, att han var henne lika kär som förr.

- Och Hillerström, då? frågade Tullberg och blickade uppmärksammat på Eva.

- Han kommer nog snart. Han har bara gått till byn med arbete, förklarade Eva, och försökte undvika Tullbergs blick.

- Det var inte det jag menade! sa Tullberg. Nej, du behöver inte säga det, jag ser det på dig. Han vill mitt argaste, nu som förr? Inte sant?

Eva han inte svara, för dörren rycktes upp och Hillerström steg skrattande in.

- Nej, det är inte sant, min käre herr Fågelfri, sa Hillerström. Men hur tusan kan man vara i dina kläder och sitta här och leka turturduvor, så att man varken ser eller hör, när folk kommer?

Tullberg gick dyster emot honom.

- ”Fågelfri”. Ja, du har rätt. Jag har kungörelsen här i min ficka, och jag har läst den hundra gånger sedan jag bröt mig in hos den fattige klockaren bara för att få den. Visste jag bara, att inte alla mina vänner svek mig! Ja, dig Eva, dig kan jag åtminstone lita på.

- På mig med, bedyrade Hillerström.

Han såg nu till att Tullberg fick det bekvämt för sig uppe på vinden på torparstugan. När Tullberg sovit ut följande morgon, smög sig Hillerström dit upp, och nu samtalade de länge och väl. Eva var orolig för den långa överläggningen, för hon trodde inte, att brodern ändrat sina planer mot Tullbergs skatter, och vägen till dessa gick, det visste hon och ryste, över Tullbergs lik.

Överläggningen hade emellertid gällt, att Tullberg, på Hillerströms förslag och med hjälp av denne, skulle göra en nattlig visit hos en rik nämndeman där i trakten och ta hans penningar och silver. Tullberg var svårt att övertala. Endast utsikten att, så som Hillerström förespeglade honom, finna tusentals riksdaler kontant i nämndemannens förvar, lockade Tullberg att ge sitt samtycke. Hillerström talade om, att nämndemannen, vilken som Tullberg själv visste, var ortens auktionsman, nyligen haft ett stort uppbördsmöte för auktionsrop och därför hade mycket pengar inne. Dessa medel tänkte Tullberg – något som han väl aktade sig att tala om för medbrottslingen – använda för att fly ut ur riket till Danmark, Tyskland eller vart som helst, bara han kom undan och fick Eva med sig.

Två dagar senare var stölden utförd. Den hade emellertid endast lyckats till en viss grad. Ja, i Tullbergs egna ögon var den totalt misslyckad. Visserligen hade de tagit allt nämndemannens silver och en präktig guldklocka, som nämndemannen ropat in på någon herremansauktion, men de förespeglade kontanterna hade man inte hittat, åtminstone hade lyckan denna gång svikit Tullberg, för han hade inte hittat dem, hur noga han än sökte. Hillerströms del i inbrottet bestod i att han hjälpt Tullberg att resa en stege mot ett fönster i övre våningen, i vilket Tullberg klättrat in. Därpå hade Hillerström med darrande knän stått i andlös väntan bakom några buskar, tills Tullberg i sämsta lynne för att inga kontanter påträffats, återkom och påkallade hans hjälp för att ta emot det stulna silvret.

Dagen efter stölden måste Tullberg dölja sig i grottan, och han gjorde det gärna, för Eva var där och hjälpte honom med att inventera skatten. Det var deras mening att Hillerström skulle bege sig ut med det mest värdefulla för att sälja det. Tullberg dolde inte längre, att han önskade resa, och i grottan gjorde han och Eva upp ljusa framtidsplaner om ett nytt, bekymmersfritt liv på någon främmande strand, där de två alltid skulle vara nog för varandra.
---
Men samtidigt fick den bestulne nämndemannen mottaga ett oväntat besök och höra ett underligt förslag.
---
Hillerström satt därinne i nämndemannens enskilda rum och talade förtroligt med värden och dennes son. Han berättade för dem om sitt fasta beslut att befria samhället från den vådlige Tullberg, att fånga denne, och, mot det att nämndemannen och hans son lovade honom sin medverkan, förband sig Hillerström att återskaffa det stulna värdefulla silvret och gulduret.

Han berättade vidare för sina häpna åhörare, på vilklet sätt han lyckats nästla sig in i Tullbergs förtroende, diktade upp en historia om hur besvärligt han haft att finna Tullberg och beskrev till sist hur stölden skett, samt talade om, att han, för att riktigt få Tullberg fast, måst hjälpa till som medbrottsling till honom. Sedan Hillerström länge bedyrat, att nämndemannen obetingat skulle återfå sitt silver, om han lydde Hillerström, samt nämndemannen och hans son haft en enskild överläggning, gick de med på Hillerströms förslag, men de betraktade honom ändå med misstänksamma blickar.

Tidigt påföljande dag kom Hillerström och hämtade sina medhjälpare för infångandet av Tullberg. Han förde dem direkt till den förut omtalade ängsladan, där Tullberg och Hillerström hade det enda av sina nederlag för stulet gods. Båda far och son var beväpnade med skarpladdade gevär, och Hillerström, som i fickan dolde sitt enda vapen – den skarpaste kniven från hans skomakaretavla – gick för att hämta Tullberg, med vilken han sa att han stämt möte, sedan de två beväpnade gömts i ett skogssnår nära ladan. De hade tillsägelse att skjuta på Tullberg, så snart Hillerström kom med honom inom skotthåll, och den sistnämnde skulle själv ge tecknet genom att kasta sig åt sidan och skrika till.

Hillerström fann Tullberg ännu sovandes, då han trädde in i skogsgrottan. Eva kunde vilket ögonblick som helst komma med frukost till den fågelfrie, och därför gällde det att få med sig denne så fort som möjligt. Hillerström fruktade nämligen, att systern redan börjat ana oråd och att hon vid sin ankomst skulle korsa hans dolska planer.

Tullberg var mycket dyster och nedstämd. Han sa, att han sovit dåligt och att han hade haft svåra drömmar.

- Det är visst tid att drömma nu, sa Hillerström. Visa mig nu vad du gjorde i ordning åt mig igår, så skall jag snart ge mig av. Men innan dess måste vi gå till ladan. Där har vi gömt lite sedlar, och jag kan inte resa alldeles utan pengar. Ett par skjutshåll härifrån, består du väl mig med skjuts, tänker jag?

Tullberg ville inget hellre än ha sällskap för att driva bort de dystra aningarna. Han följde med Hillerström, sedan de druckit några klunkar ur en av skomakaren medförd plunta.

De gick ut ur grottan, under det att Tullberg med grämelse talade om för ”vännen” hur det hade gått till vid hans första stöld.

- Du har hört det förr! Jag vet inte varför jag nu talar om den där gamla historien. Men jag är glad över, inte minst för Evas skull, att inte du också sviker mig. Du vacklade en gång, frestad av det bytet, jag gjort, men nu är du ju trogen? Och det gör mig glad, sa Tullberg.

- Ja visst! Ja visst, mumlade Hillerström, befarande försåt under detta tal.

Men det var inte så. Tullberg var i god tro, ända tills han, där han gick i sina tankar, hörde Hillerström skrika till och såg honom springa in åt skogen. Då anade han förräderiet, helst som nämndemannen och hans son trädde ut ur busksnåret, med bössorna för ögat, på något avstånd.

- Usle förrädare, röt Tullberg. Detta skall stå dig dyrt!

Och utan att akta sig för den förestående faran gav han sig till att förfölja Hillerström, som springande försökte att få skyttarna mellan sig själv och Tullberg.

Nu sköt nämndemannen. Skottet träffade Tullberg i ena hälen, men han var alltför nära sin usle vän, som velat bringa honom i fördärvet, för att avstå från att förfölja Hillerström. Han hade endast en önskan i detta ögonblick, att få fatta om förrädarens hals och klämma till! Han kände inte den uppkomna smärtan. Emellanåt blev han dock tvungen till att stödja sig med händerna mot någon sten eller stubbe i den oländiga terrängen, och till slut kom den flyende och Tullberg ut på en vidsträckt myr, som går in på Arveka gårds ägor.

Just nu skulle han gripa tag i Hillerström. Då sköt nämndemannens son, som sprungit ut till mosskanten, sitt skott, och det träffade Tullberg i höften. Han tvingades avstå från förföljandet, sjönk ned på en sten och ryckte upp en handfull mossa, som han tryckte mot såret för att minska blödningen.

De två skyttarna skyndade fram för att binda honom. Men det ingick inte i Hillerströms plan, att de skulle fånga honom vid livet. Den lömske förrädaren överföll honom, innan de övriga hunnit fram, med sin skomakarekniv, översållade honom med knivhugg, och då Tullberg, hotande ända in i dödsögonblicket, rosslade fram:

- Du …du…, så fullbordade denne föga värdige hantlangare sitt avskyvärda dåd med ett knivstick, som helt och hållet skar av Tullbergs strupe.

Till Kapitel 8===>>>