Kapitel 5, En vekhjärtad stortjuv

Ja, vekhjärtad! Just detta var denne förslagne man, som, troende på sitt onda öde, kastats in på brottets bana, utan att äga brottslingens svarta djup i sin skäl.

Omkring år 1820 hade redan Tullberg en mängd äventyr bakom sig. Han hade vid många tillfällen blivit fängslad och lidit straff i större eller mindre omfång, men för det mesta skaffade han sig långt i förväg friheten. En gång blev han, enligt given dom, för att förebygga det att han hoppade ut ur fängelset lika smidigt som en guttaperkagubbe ur sin dosa, beslagen i järn från huvud till fötter. Han fördes till en smedja, ringar nitades om hans hals, midja och fotleder, och dessa ringar förenades med varandra med en järnkätting.

- Är det bra nu? frågade Tullberg när smeden slutat.

- Hä? sa smeden, som var yrkesmässigt lomhörd.

- Är det färdigt nu? skrek Tullberg.

- Ja, Gu’ är det så, förklarade smeden belåten.

- Jaså anmärkte då Tullberg saktmodigt. Men med detsamma rätade han ut sin kämpagestalt och slängde på kroppen och – pang! Där låg hela den konstmässigt nitade järnbeklädnaden på backen i smedjan.

- Hä!! sade smeden ännu en gång och såg dum ut.

- Fä! Svarade Tullberg som ett eko.

Men smeden vägrade att göra en ny järnklädsel åt denne fånge. Det enda vaktkonstaplarna kunde göra var att föra tillbaka Tullberg till länsfängelset i Växjö, och, innan de hade hunnit att göra en ny beställning på en ny järnklädsel – hade Tullberg rymt igen.

Kort efter denna rymning kom Tullberg en dag till ett torparställe nere i södra småland. Han hade inte ätit på två dagar och måste nu skaffa sig föda. Han gick in på torpet, men fann ingen hemma förutom en liten tös på 8 eller 9 år. Denna lilla blev alldeles förskräckt för den långe främlingen, men denne talade vänligt med henne och frågade till sist, om hon hade hört talas om Tullberg.

- Ja då, sade barnet. Mor har sagt, ”att dä ä’ en tjuv, men att han aldri’ ä ilaker mot di fattia”.

- Nej, där ser du! utbrast Tullberg förtjust. Jag är Tullberg. Bli nu inte rädd för det, utan kom bara ihåg, vad din mor sagt dig! Nu vill jag gärna ha en av edra ostar, tillade Tullberg och pekade på de tre små ostar som låg i sina korgar på en soffa efter en nyligen utförd ystning.

Flickan valde darrande den största osten och räckte den till Tullberg.

- Nej, jag tar den minsta, anmärkte Tullberg, och bad därpå om lite bröd. Sedan han fått det och således hade en komplett matsäck, räckte han den lilla flickan två tior banco:

- Här har du till din mor. Hälsa henne och tacka för hennes beröm. Hon har gjort mig så glad med det, så att jag skulle kunna leva utan mat i ytterligare åtta dagar.

En annan berättelse om Tullbergs vänlighet och varma hjärta för barn har man från Osby socken i Skåne. Den är så mycket egendomligare, som Tullberg där för ett barns skull avstod från en redan lyckad djärv stöld och återställde det stulna.

Tullberg hade hört talas om en smäckande rik bonde i Osby, som hade en ovanligt vacker samling silversaker, delvis mycket dyrbara, i sin ägo. Han beslöt att bemäktiga sig detta silver, och en natt hade han redan utfört sin avsikt. Han stod, med silvret i sina rymliga fickor och i sin näsduk, mitt inne i bondens dagligstuga. Runt om sov husfolket i sina sängar och fållbänkar och han skulle precis smyga igenom för att komma ut.

Någon rörde sig i en säng. Tullberg vågade inte dröja sig kvar längre med att söka efter dörren, utan gick till närmaste fönster, satte foten på soffkanten och kastade sig med hela sin tyngd och axeln före mot fönstret – och var i nästa ögonblick ute. Det tempot hade han gjort mer än en gång, utan att, tack vare sin kappa och filthatt, få en skråma av glaset, då det krossades.

Han var naturligtvis beredd på att nu bli förföljd – men varför stannade han därutanför med ängslan i hjärtat?

Jo, när han steg upp på soffkanten hade han – han ryste, då han tänkte på det – trampat på en liten barnhand, som vilat mot kanten. Den lilles hjärtskärande skrik hade sagt honom, hur illa han hade gjort barnet, och – därför stannade han utanför, istället för att fly.

Han ville veta, hur det hade gått för barnet. Han ville säga barnets föräldrar, alla, att den smärta, han tillfogat det, skar honom långt in i själen.

O, människohjärta, vilket egendomligt ting är du ej!

Det blev ljust där inne. Ropet ”tjuvar” hördes. Man sprang fram och åter, men inget hördes utav barnet.

Tullberg tänkte fortfarande inte på att fly. Han stod som fastnaglad, förlamad av sin ångest, och till slut blev hans vansinniga önskan honom övermäktig – han sprang upp till listen och , fasthållande sig i fönsterkarmen, stack han in huvudet genom det krossade fönstret.

Hade bonden haft en bössa till hands, så skulle han säkert skjutit Tullberg.

Nu skrek han, där han stod halvklädd mitt på golvet, medan de fruntimmer, som inte svimmat, räddade barnen ut i köket:

- Vill du mörda oss också?

- Nej, svarade Tullberg, som nu var lugn. Jag vill bara veta hur det gick med barnet, som jag trampade på, när jag sprang ut genom fönstret.

Bonden började begripa. Han gick darrande närmare och lyste på Tullberg, som trygg uthärdade hans blick.

- Vad vill du då? Hur mycket har du stulit från mig?

- Var lugn! Jag vill inte äta upp barnet, jag är ingen frimurare. Men ger du mig besked, så skall du få tillbaka allt, som jag var på väg att ta med mig.

Bonden snappade efter andan. Kvinnofolket började titta in genom dörrspringorna. Till slut svarade bonden:

- Jo, du har klämt ett par naglar blå på vår lilla flicka. Men hon slutade att skrika bara mor stoppade ner fingertopparna i vattenstopet.

- Låt mig se barnet! bad Tullberg.

Bonden sprang – inte vetande vad han skulle tro, men antagligen trodde han att mannen i fönstret var ett utsluppet dårhushjon – efter den lilla, och visade han upp henne på vederbörligt avstånd.

- Gott, sa Tullberg belåten.

Han hoppade ned, men bara för att hämta upp det i näsduken inknutna silvret. Detta knyte och allt annat som han tagit kastade han in genom fönstret, under tillropet till det lilla, trampade barnet.

- Här har du din blivande hemgift. Och här! Och här! Det är Tullberg, som ger dig det. Var inte ond på Tullberg, han trampade inte på dina fingrar med vett och vilja.

Nere vid Göteryds socken bodde vid denna tid en gammal avskedad major Hammarberg, en bister, grå krigsman, som mer än många andra tyckte det var skada, att fältbäveln Tullbergs son skulle göra sin gamle far så mycket sorg på ”gamle-dar”. Gubben Hammarberg gjorde ingen hemlighet av, att han skulle känna en viss uppfriskning av att en gång få träffa ”den slyngeln Tullberg” och komma i tillfälle att ”klå upp den långe drasuten”, som vansläktas på en duktig far. Mer än en gång hade major Hammarberg varit i tillfälle att göra den gamle Tullberg tjänster och visat honom vänlighet både i och utom tjänsten. Detta visste mästertjuven Tullberg mycket väl, och han satte därför värde på major Hammarberg. Då han en gång – som ofta förr och senare – befann sig på Arveka ägor i Göteryd, sysselsatt att med hjälpare där gömma, realisera och utdela tjuvgods, fick han av en bland tjuvgömmarna höra, hur ”gubben Hammarberg lovat klå upp” honom, av medkänsla med gamle Tullberg. Den för tillfället uppsluppne mästertjuven förklarade skrattande, att gubben majoren skulle göra förbannat rätt i det, bara han rådde med det. -Men, tillade Tullberg,– jag skall visa gubben Hammarberg, att jag sätter värde på honom, och kan göra honom en tjänst för de många, han gjort min far, så skall jag inte sky mödan.

Nu var händelsen den, att en lantbrukare där i trakten och major Hammarberg – annars oåtskiljaktiga, inte bara som toddybröder, utan hjärtligt goda vänner – råkat bli oense i fråga om en sockenangelägenhet. De båda förr så goda vännerna hade svurit att aldrig ens se åt varandra, de gick var för sig och såg bistra ut, men – hade rasande tråkigt och längtade återigen efter varandra. Men ingen av dem ville ta det första steget till försoning, och därför fortsatte ovänskapen.

Härpå grundade Tullberg sin operationsplan i syfte att göra major Hammarberg en tjänst, såsom han lovat.

En morgon vaknade gubbarna för att av snarlik anledning båda bli mycket förvånade. Bredvid gubben Hammarbergs huvudkudde låg på nattduksbordet hans forne vän, numera bittre ovän, lantbrukarens guldklocka, under det att den sistnämnde till sin förvåning i fickan på sin väst hittade majorens guldrova. Vem hade utfört bytet?

Jo – de förstod de två gubbarna, som nu båda hade lika god anledning att söka upp varandra och snart var de samma gamla goda vänner som förr vid ett glas punsch – ingen annan än Tullberg. Majoren medgav många gånger efteråt:

- Sämre hade den rackarn kunnat hitta på! Tusan mina ord, han är inte så dum i alla fall, den slyngeln.

Till Kapitel 6===>>>