Kapitel 4, En mästertjuv som få

Då stora herrar åkte fram, fordrade deras rang förr i världen att de sände förebud om sin ankomst, som styrde och ställde för deras bekvämlighet.

Tullberg hade beslutat, att han skulle uppträda som en kung bland tjuvar, och mycket ofta sände han bud långt i förväg om sin avsikt att vid utsatt tid hemsöka ena eller andra av Smålands eller Norra Skånes mest välbeställda.

Efter sin rymning ur fängelset från mordbrandstraffet började han genast med denna besynnerliga tjuvmetod, i och med det att han sände en biljett till själve landshövdingen i Kronobergs län, greve Carl Stellan Mörner, att han hade för avsikt att hälsa på och titta efter, om landshövdingsresidenset i Växjö hade något av värde att ta vara på.

Det ovanligt fräcka brevet väckte mera munterhet än missnöje, när det skickades mellan hövdingen och avdelningscheferna samt vandrade vidare bland tjänstemännen i länet. Men –”sanna mina ord”, som Tullberg brukade säga – herr greven skrattade inte, när han en morgon väcktes i otid av sin betjänt med nya ”hälsningar” från Tullberg. Denne hade med en tjärad duk tryckt in en fönsterruta under nattens lopp, och stulit greve Mörners utsmyckade fina silverservis tillsammans med en del andra dyrbarheter. Detta fick vandra ut i världen tillsammans med Tullberg för att fördelas på förutbestämt sätt mellan honom och hans fattiga.

Bland dem, som skrattade hjärtligast åt länsherrens fatala missöde, var dåvarande ägaren av Husaby Järnbruk i Skatelövs socken, greve Malcolm Casimir Hamilton. Och denne var nog så oförsiktig att påstå, att han aldrig skulle låtit sig bli så grundligt förolämpad av den slyngeln Tullberg, som hans käre bror på residenset inne i Sigfridsstaden.

Detta kom till Tullbergs öron, när han djupt inne i en obygd gömde sig hos en kolare, och han skrev inom kort ett mycket artigt brev till greve Hamilton, att han fyra nätter senare hade för avsikt att hälsa på honom och länsa kassakistan i Husaby.

Greven blev, sägs det, riktigt förtjust över denna underrättelse. Han inbjöd några grannar och vänner på ett parti kort och visade dem redan tidigt den aftonen, vilka utmärkta mått och steg han vidtagit för att ”mota Olle i grind”. Nere i förstugan hade han gillrat upp en dubbelbössa, så att om Tullberg tog den vägen, så skulle han bli vederbörligen anmäld, men troligen också få mera till välkomst än han tålde, för bägge skotten skulle falla och utan tvivel träffa stortjuven rakt i bröstet.

Vid brukets båda grindar sattes ut en mansstark vakt. Kassakistan – föremålet för Tullbergs visit – låstes med extra lås, nere på kontoret, beläget i särskild byggnad, och där satt karlar och en med betydliga kroppskrafter utrustad bruksbokhållare på vakt. De var beväpnade, som man säger, till tänderna, och dessutom var kontorsförstugan skyddad på samma sätt – genom ett uppgillrat muskedunder – liksom stora förstugan.

De nere vid södra grinden placerade vaktkarlarna hade länge, i den månljusa kvällen, stått och pratat om den väntade mästertjuven, men också med ogillande talat om grevens försåtligt uppgillrade bössor i förstugorna, vilka lätt nog skulle kunna vålla en olycka, fastän hela gårdens folk blivit upplysta om arrangemanget och uppmanats att visa anländande gäster att ta vägen genom köksingången.

Just som de talade om detta, anmärkte någon, att det verkade komma fler gäster.

- Det är kanske Tullberg? förmodade en pigg liten sommardräng skrattande.

- Åhnej, förklarade en gjutare, då skjutsen närmade sig, det är ju pastor Agrell. Hans "Blacken” känner jag igen på långa vägar.

Förmodandet visade sig, tycktes det, slå in. Alla kände snart igen teologie doktor Agrells vagn och häst. Själv satt doktorn i sina prästkläder med en bok under armen. Han tycktes ge ”Blacken” lösa tyglar. Säkert kom han från ett sändebud och satt nu och grunnade, som han brukade göra.

Gjutaren Augustin – han som först känt igen doktor Agrell – gick fram och tog emot tömmarna, och anmärkte samtidigt.

- Pastorn kommer sent, alle de andra är komna. Men pastorn får lov att gå in genom köket, för de har gillrat skjutvapen mot tjuven Tullberg i stora förstugan och nere i kontoret.

- Jag skall bara gå in ett ögonblick för att ursäkta mig. Spänn därför inte ifrån, bad doktor Agrell.

- Sockenbud, förstår jag? frågade Augustin.

- Just det, just det, mumlade doktorn, som redan vek av mot köket till.

Han smög emellertid förbi och var snart framme vid masugnen. Den stod öppen, som vanligt, och han hastade, tydligen väl orienterad, genom densamma och en mörk gång, som stod i förbindelse med kontoret med en sidodörr. Där i gången slängde den falske prästen – som inte var någon annan än Tullberg – ifrån sig handboken, och sedan han lyssnande stått bakom den olåsta dörren några minuter, sköt han ljudlöst upp den. Allt gynnade den djärve, eller hade han kanske själv del där uti, vad som här föregick? Vakten hade slängt upp fötterna på kontorssoffan och – sov, och detsamma gjorde bokhållaren, där han satt framåtlutad mot ett spelbord alldeles invid kassakistan!

Tullberg tycktes säker på deras goda sömn. Med en färdighet som syntes underbar behandlade han den omsorgsfullt låsta kassakistan, så att den på några minuter stod vidöppen. Nu tog han sig lystmäte av dess innehåll. Den ena sedelbunten efter den andre hamnade i doktor Agrells djupa kaftanfickor, några riktiga prästsäckar, och lika ljudlöst som han kommit var han efter tjugo minuters förlopp åter försvunnen.

- Pastorn har inte varit länge, anmärkte den pratsamme Augustin, när han lämnade igen tömmarna åt ”doktor Agrell”.

Denne räckte en sedel som drickspengar åt sin hållkarl, var uppe i åkdonet med ett språng och körde, ropande tillbaka:

- Nu har Tullberg hållit sitt ord! Hälsa greven, att jag kommer tillbaka, när jag behöver mer pengar.

Den av raseri skummande greven fann kort efteråt sina trogna vårdare av kassakistan ännu sovande, när han efter mottagandet av Augustins bud ilat ned till kontoret. Bokhållaren svor på, att trolldom varit med i spelet, för sedan sitt sjunde levnadsår hade han aldrig sovit i sittande ställning.

Greven lätt spänna för sin häst och körde till Agrells. Denne, som varit illamående på kvällen, trodde att greven var tokig, när han hörde den besynnerliga historien. Men snart kom han underfull med, att hans prästkläder stulits ur hans garderob, och man förstod tydligt att Tullberg varit framme, när dennes förföljare från Husaby på vägen mot Växjö funnit doktor Agrells skjuts, nu utan körsven.

Det lät berett landshövding Mörner en stor tröst och lindring i sorgen över sitt försvunna silver att – när han kort efteråt träffade greve Hamilton – få tala med denne:

- Käraste vän, käraste vän! Hur bara står det till? Hur mycket lämnade den skurken Tullberg kvar hos dig? Antingen fick han eller du huvuddelen av sedlarna?
---
Att Tullberg verkligen var man för att ”komma igen” och på nytt stjäla på ett ställe, som han förut hemsökt, visade han en gång, och därigenom blir hans ”hälsning” till greve Hamilton på Husaby – att han skulle komma igen, om han behövde mera pengar – att betrakta som något annat än ett tomt skryt.

På Osaby Tofta i Tävelsås socken bodde på denna tid en general Hedenstierna, morfar till överstelöjtnant W. Bennet. Den dåvarande herrgårdsbyggnaden var försedd med ett par små flyglar, och genom ett fönster i en av dem bröt sig Tullberg in en natt, samt passerade ett rum för att komma till salen, var han ur en skänk tillgrep allt generalens värdefulla bordssilver. En tid förflöt, och så gjorde Tullberg på samma sätt åter en nattlig påhälsning i Osaby Tofta samt bröt sig in i samma skänk, utan tvivel i förhoppning att den raske, beslutsamme generalen redan skaffat sig ett nytt förråd av silver. Hur än där med förhöll sig, fanns där inte något silver i skänken denna gången, och Tullberg behållning av den upprepade visiten blev sålunda inte nämnvärd.

Såsom något särdeles enastående vid Tullbergs stölder berättas om denna dubbelstöld på Osaby Tofta, att efter en längre tids förlopp blev det mesta av det tillgripna silvret tillrättaskaffat.
---
Det var dock inte bara hos herrekarlar som Tullberg annekterade värdeföremål och penningar. På ett mycket grundligt sätt barskrapade han rika bönder, vilka som plågat sina underlydande, gjort sig kända för hårdhet, girighet och dryghet, eller också sådana som – lagt sig till med herrskapsmanér.

Den, som satte upp en stor byggnad i nymodig stil, kunde denna tid inte vara säker för Tullberg. En rik bonde nere i Loshult, vilkens far och förfäder bott i en ryggåsstuga på sin präktiga gård, fick idén att bygga en ordentlig mangårdsbyggnad. Han fick snart ett brev av Tullberg, där denne kategoriskt föreskrev, att bonden skulle avstå från byggnadsplanerna, fastän han redan lagt grunden till sitt nya hus. ”Annars kommer jag och hälsar på hos dig” slutade brevet.

Den lugne skåningen lät sig dock inte förskräckas, och en vacker dag stod den nya, vackra byggnaden färdig. Allt vad som fanns av fin- och dyrbarheter flyttades från den gamla ryggåsstugan in i ”herrgården”.

Men trötta av flyttstöket, skulle husfolket sova ännu en natt under ryggåsen. Tullberg visste alltid sin tid. Denna natt gjorde han rent hus för bonden inne i den nya byggnaden. Och den arme mannen fick inte ens drömma i fred om sin vackra byggnad, för när Tullberg skulle avlägsna sig med den sista bördan – bondens i en duk många inknutna silverpjäser – sprang han upp ett stycke på den gamla ryggåsstugans tak, slog silverknytet i bjälkarna och skrek:

- Adjö med dig byggmästare! Nu har Tullberg varit hos dig på taköl.

Till Kapitel 5===>>>