Kapitel 3, I förbund med Den Onde

Ryktet om Tullbergs djärva, lyckade rymning från fängelset hade inte hunnit hans hemort ännu, då vi ännu en gång finner denne egendomlige man i närheten av sitt hem.

Det var en månljus augustinatt vid 12-tiden, då en skepnad med snabba steg närmade sig Prosta-Nöbbeleds kyrkogård. Utan minsta tvekan gick han fram till kyrkans huvudingång och blåste tre gånger i nyckelhålet. Det var Tullberg. Utstött av samhället hade han i sällskap med andra fängelsefångar och samhällets övriga drägg, insupit denna brottets vantro, att då han nu närmade sig den kyrka, där han en gång konfirmerats, var det ingalunda för att med avsikt stjäla dess silver, utan för att, lyda en gammal erfaren tjuvs vänskapsråd – ”blåsa sig till” konsten att övervinna det krångligaste lås, öppna de starkaste kassakistor.

Då han fullgjort denna egendomliga ceremoni, kom han – enligt vad han själv också lär ha omtalat för en fängelsepredikant under det han vid en senare period satt häktad – att tänka på, att detta sätt att lära sig dyrka upp lås stod bra nära det gamla, beprövade sättet att framsvärja Den Onde.

Ånyo satte han då munnen till nyckelhålet och uttalade sin bestämda önskan att, till trots av alla de löften han givit därinne, komma i intim beröring med Den Onde för att med honom göra upp kontrakt till ömsesidiga fördelar.

Därpå hade han, såsom han själv berättade, i ett dvalliknande tillstånd begett sig utanför kyrkogården till närmaste vägkorsning. Han hade aldrig efteråt kunnat avgöra om han hade somnat och drömt, eller upplevt en hemsk verklighet.

Han mindes i det förra fallet sin dröm med en säregen tydlighet.

En blek man, klädd i svart tyg, som var blankslitet så att det sken vitt i månskenet, hade stigit fram från sin plats bakom milstolpen vid vägkorset. Någon inledning hade inte gjorts, ingen hälsning hade växlats. Tullberg mindes inte riktigt efteråt, att han såg den hemske främlingen röra på munnen. Ändå meddelade de sig med varandra.

Och denna överenskommelse?

Jo, Tullberg skulle få äga förmågan att med framgång stjäla, även om han för sitt nöjes skull i förväg meddelat sin avsikt och tiden för besöket. Han skulle äga förmågan att, då han förföljdes, ta sådan skepnad att han oigenkänd skulle kunna komma undan. Och slutligen skulle hans förföljare vara ur stånd att – om han nämnde sitt namn – gripa honom, även om de var än så nära, och om han mot förmodan någon gång blev tillfångatagen, alltid skulle gynna hans djärva rymningsplaner.

Mot detta förband sig Tullberg av att allt vad han stal skulle skänka två tredjedelar till de fattiga i trakten. Om han blev förälskad vid någon kvinna , skulle lyckan svika honom, och inom natt och år skulle i så fall hans tid vara ute.

Villkoret om fördelningen till de fattiga, av vad han skulle komma att stjäla, hade förvånat Tullberg, för den bleke mannen hade velat ha det så, och det var samtidigt just Tullbergs egna önskan att så skulle bli.

- Varför önskade Tullberg detta? Frågade prästen, för vilken han berättade detta djävulsmöte.

- Jo, skulle då Tullberg ha svarat, därför att jag beslutit bli de rikas störste fiende, då ödet en gång ställt mig i tjuvens led. Och då jag inte stal för att vina rikedom själv, ville jag göra något gott med överskottet, som möjligen erhålles. Jag ville bli en rättvis medlare mellan de rika och de fattiga.
---
Detta hade Tullberg berättat för fängelseprästen. Denne trodde själv att Tullberg hade drivit med honom, men förklarade samtidigt, att han – då ryktet om den ena Tullbergs-stölden efter den andre nådde honom – alltid funnit det egendomligt, att Tullberg verkligen gav bort till de fattiga så mycket och aldrig själv greps av girighet. Vidare hade han funnit det besynnerligt, att Tullberg också gärna i förväg med förvånansvärd djärvhet underrättade om, att han skulle stjäla då och då, på det och det stället. Och slutligen väcktes pastorns uppmärksamhet av dessa många berättelser, om hur Tullberg med trollkarlsmässig snabbhet växlande gestalt och kostym samt fortskaffningsmedel.

För att belysa denna sistnämnda för en stortjuv synnerligen värdefulla trollkarlssnabba maskeringsförmåga på i detta samband, omtalas hur Tullberg efter en djärv stöld förföljdes, fastän vakt blivit satt vid bron nära Tegnaholms översteboställe. Man stod vid ena broändan, samtalande om Tullbergs djärvhet och lycka, då en lång kvinna, ledandes en ko, närmade sig. ”Vem är det där?” frågade fjärdingsmannen, som anförde vakten. En bland vaktkarlarna svarade: ”Åh, ser du inte det? Det är ju korpral Rasks käring, som hämtat hem deras ko från hagen.” – Ja, korpral Rasks käring gick tvärs genom folkhopen. Kon verkade bli rädd och bångstyrig. Gumman hälsade och piskade samtidigt på kossan med en vidja, och så bar det ut på bron. Men vid dess andra ände vände sig käringen om, och alla kände igen Tullberg, när han skrek:

- Nu skall jag säga er: här är Tullberg. Adjö!

Vaktkarlarna stod som fastnaglade. Det gick en bra stund, innan de kunde larva iväg över bron. Tullberg var då för längesedan försvunnen. Likaså kon. Och vad mera var! Det fanns inga tecken till spår efter koklövar vare sig på den ena eller den andra sidan av bron, och ändå hade det fallit dagg efter en varm dag på en sandig landsväg.

Vad skall man tro? Bäst och nutidsenligt är väl att hålla med om att Tullberg drivit med fängelseprästen . Liksom han, om än på annat manér, mångfaldiga gånger gäckats med fängelsevakter och länsmän, fängelsedirektörer och vaktkonstaplar.

Men vakten vid Tegnaholm bro, liksom folket på andra trakter, sa inte endast: ” Han kan förvända synen.” utan rent ut: ”Tullberg är i förbund med Den Onde!”

Till Kapitel 4===>>>