Kapitel 2, På hämndens stigar

Carl Gustaf Tullberg föddes den 4:e augusti 1795. Han var äldsta barnet i en syskonskara på åtta, fem pojkar och tre flickor. Fadern ”regement Wäbeln” Tyko Gustaf Tullberg var från Blädinge. Gustafa Tigerström, Carl Gustafs mor, var född i Hyllinge. Någon gång under året 1794 flyttade föräldrarna till Nöbbele Norregård, söder om Växjö. Året efter föddes Carl Gustaf. Fadern var då 33 år och modern 5 år yngre.

Som äldste son fick Carl Gustaf gå i sin fars fotspår och utbilda sig till officer i Karlskrona. Som färdig sergant flyttade han 1820 till ett officersboställe i Gölahult, i närheten av Linneryd i Småland.

Han var alltså på väg ifrån sitt föräldrahem, hemmet som han nu för alltid lämnat. Ungefär halvannan mil bort, låg vid denna tid ett bruk, dit furir Tullberg mer än en gång före sitt ödestigra felsteg styrt kosan under den tid, han inte var på Kronobergshed. Ofta hade han där hjälpt till med mindre skrivgöromål och bokföring p.g.a. bruksägarens föga kompetens, men än oftare var det spel, dans eller jakt som lockat honom att begiva sig dit. En arbetsförman, ett par bruksbokhållare, den nygifte inspektorn och brukets ogifte handlare, som var en företagsam uppåtsträvande man, vilken vanligtvis ”klådde” de andra – det var umgängesvännerna, som lockade den ståtlige, glade unge krigsmannen. Han var begåvad med ett gott huvud och kunde ofta, när partierna blev vilda, släppa lös sin retlighet, och då hände det att han drev obarmhärtigt med handlaren, som var något låghalt och nedsatt funktion i vänstra armen. Vid brukets midsommardans en gång hade vänskapen mellan Tullberg och handlaren sålunda – utan att Tullberg förstått uppfatta till vilket omfång, eller åtminstone utan att han fäste sig därvid – fått sig en svår knäck, därför att Tullberg på skämt uppträdde som en rival till handlaren hos en ung, nykommen, vacker guvernant på bruket, vilkens unga dam förmått sätt hjärtat i brand hos handlaren, som förut endast dyrkat mammon. Tullberg blev så gynnad i denna , det erkännes, hjärtlösa lek av den hulda sköna, att den ofärdige köpmannen, som på allvar tänkt lägga sig och sin penningpåse för hennes fötter, för alltid förlorade lusten därtill.

Men han svor att hämnas, och hans hat förminskades inte av att han snart fann, att den lättsinnige Tullberg endast av en nyck drivit kurtisen med guvernanten så långt, att denne aldrig kunde komma på god fot med sin forne tillbedjare.

Tiden gick emellertid. Guvernanthistorien var glömd av alla, tycktes det. Föremålet hade lämnat orten. Tullberg och hans kamrater hade åter många gånger, mest med stor otur, spelat kort på handlarens kontor. En natt hade Tullberg förlorat så mycket, att han av en dansk, som besökte bruket i affärer, erbjöds att låna för att slippa att som han sa ”bryta laget”. Den lättsinnige unge furiren hade inte något emot detta och när dagen grydde och spelet började att mattas av, hade han inte så mycket pengar i behåll, att han kunde betala sin hedersskuld. Det fattades 10 riksdaler och dansken skulle redan på eftermiddagen resa in till Växjö.

Förgäves försökte han låna av sina vänner men de hade alla förlorat. Det syntes som om handlaren – något föresten ganska vanligt – ensam suttit inne med turen. Och till honom hänvisade de Tullberg: ”Låna du av den tusande djävlen. Han har klått dig så många gånger, att han väl skäms neka dig vad du behöver”

Nåja. Sedan Tullberg sovit ett par timmar uppe på inspektorns gästrum, ätit frukost och rumsterat om med värdfolkets lilla flicka, tog han gud i hågen och gick till sin ”gode vän”, värden från nattens spelparti.

När han trädde in i kammaren hos denne, observerade han mycket väl att handlaren hade gott om sedlar framför sig på den nedfällda byråklaffen. Men den usle gnidaren samlade hastigt ihop dem i handen och stoppade ned dem i en låda, varpå han låste klaffen, under det han i en ton, som han försökte göra obesvärad, frågade:

- Är du kvar? Jag trodde du hade givit dig av redan.

- Ja, svarade Tullberg, jag skulle inget hellre önskat, men jag måste först göra mig kvitt min skuld, som jag fick inatt. Hör du, låna mig en tia banco till den förste nästa månad. Det är allt jag behöver.

Handlaren skyllde på att han just nu hade en stor uppgörelse med bruket och att han därför inte hade pengar till något lån.

- Annars skulle det visst gått för sig, sa han.

Tullberg blev rasande och skulle just tala om för honom sanningshalten i hans uttalande genom att titta ett tag i byrån, då handlaren blev utkallad i butiken av ett par otåliga kunder som just anlänt.

Nyckeln satt kvar i byrån. Tullberg, som både var svårt strandsatt och fick en stor frestelse att åter en gång driva med handlaren, öppnade utan betänkande byråklaffen, drog ljudlöst ut den låda, dit sedlarna stoppats, tog en bancotia han behövde, och när handlaren kom in igen, satt han och rökte en av hans pipor och frågade honom om han nyligen hade hört något från den lilla guvernanten.

- Du må tro, att hon var kär i mig! Jag visste ju, att du hade ögonen på henne, så jag la ett gott ord för dig, för se, jag sviker aldrig mina goda vänner, om jag kan bistå dem med någon obetydlig tjänst. Men det granna lilla trollet svarade… ja, kan du tänka dig vad? Jo, hon sa: ”Hellre en natt med en vacker militär, än ett liv med krymplingens pengapåse till huvudkudde.”

Handlaren skummade av raseri. Så grovt hade aldrig någon tidigare vågat att såra honom med ett skämt. Han rasade:

- Ut med dig, din lögnare! Gå och fall på knä för dansken. Det blir just en vacker syn! En fosterlandsförsvarare på knä för en tia banco framför en ättling till Kristian Tyranns nation. Det är just en skön syn.

Men Tullberg bara grinade åt ”krymplingens” vanmäktiga raseri, knäppte honom på näsan och gick visslande därifrån för att göra sig fri från hedersskulden hos dansken.

Men bakom honom utformades hans öde.
---
Den dag som Tullberg utfäst som återbetalningsdag, för att betala tillbaka det godvilliga lånet han fått av handlaren, fick denne till sin förvåning – som snart byttes i skadeglädje – mottaga beloppet i ett brev, där Tullberg i spydiga ordalag omtalade sitt lilla ”knep” och rådde ”vännen” handlaren till:
1.  att för framtiden vara mer hjälpsam mot vänner som hamnat i förlägenhet.
2.  att aldrig glömma att låsa ordentligt om sina sedlars mångfald.

Den hämndlystne krymplingen, som tycktes ha en själ som motsvarade hans lytta kropp, gick direkt till länsman, visade brevet och yrkade inbrottstjuvens häktande, under uppgift att han begärt ett penninglån på 100 riksdaler banco, och att just detta belopp blivit honom bestulet och att nyckeln alls inte befunnit sig i byrån, utan att Tullberg med en mästertjuvs skicklighet brutit sig in med hjälp av en dyrk.

Vad som sedan följde är bekant. Han orkade inte neka till vad han verkligen hade gjort och vem han tanklöst hade anförtrott papperet. Domen gick i fullbordan, och vi har i förra kapitlet bevittnat den bland samhällets olycksbarn störtade ynglingens gripande farväl, då han slet banden med sin aktade familj.
---
Natten efter den dag då Tullberg lämnat sitt barndomshem för alltid, stod handlarens hus i ljusan låga, och den falske, konspirerande angivaren höll på att själv brinna inne. Men han fick leva och känna hämndens hela tyngd, för förutom hela varulagret brann även alla lösa kontanter inne. Det var i början av 1800-talet inte vanligt på Sveriges landsbygd att försäkra sig emot ”eld och brand” och således blev den som puttade Tullberg i fördärvet själv utfattig. Den arme krymplingen repade sig aldrig från detta slag, utan blev en fyllbult samt en av de minst eftertraktade spelkamraterna på Växjö Sigfridsmässa eller på annan plats där kort utdelades och mynt allt för lätt bytte ägare.
---
De rykande bräderna i askhögen på den plats Tullberg i ett lättsinnigt ögonblick begick sin första stöld, hade ännu gott om glödande kol under sig, då det blev uppenbart vem mordbrännaren var. Han gick nämligen så gott som genast till vederbörande myndighet och lät sig häktas på öppen bekännelse.

Det kan hända att denne, i hämndens ärende gående man, angav sig själv på grund av oemotståndlig önskan att föra till den forne vännens öron det mångupprepade budet: ”Tullberg har velat hämnas”. För det fleråriga fängelsestraff, som han dömdes till, förklarade han sig att aldrig avtjäna. Och inom kort rymde han. Det var den första av många djärva rymningsbravader, som fick både polismän och en häpen allmänhet att enstämmigt erkänna: ”Vill Tullberg rymma, så gör han det. Ingen mur är tjock nog, inget lås är starkt nog att hindra honom.”

Till Kapitel 3===>>>