Kapitel 1, Bortjagad ur hemmet

Hos fältväbel Tullberg i Nöbbeled hade sorgen – sorgen över en förhoppningsfull, rask och ståtlig son, som på en gång kastat skam och nesa över släkten och åsamkat sig själv vanhedrande straff – länge varit bofast. Den gamle militärens irrande tankar hade inte haft ro varken natt eller dag. Hans son, som redan själv hunnit underofficers grad, hade stulit, och hans straff därinne i ”tjuvahålet” i Sigfridsstaden drabbade lika hårt den grånande fadern och familj som ynglingen med bruten bana.

I dagligstugan vankade fältväbeln fram och åter. Han hade den grå jaktrocken ännu på sig efter morgonens strövtåg i Prosta-Nöbbeleds skogar. Han, den gamle träffsäkre skytten, som aldrig förr hade kommit tomhänt hem, hade denna vinter inte skjutit ett enda skott, inte ens i någon gammal stubbe för att tömma pipan, då de dystra tankarna gjort den prövade allvarsamme mannen frestelsen så stark, att han fruktade det laddade vapnet för sin egen del.

En kvinna, flera år yngre än han och hans hustru i andra giftet, med ett klokt och förståndigt utseende, satt framme vid frukostbordet, där makarna nyss slutat sin enkla måltid. Med en dröjande blick på den nästan orörda maten sa hon till slut:

Men du har ju inte ätit det ringaste. Vill du inte…..

- Nej, nej avbröt mannen. Duka bort, jag har något att skriva sedan.

Och liksom i tankarna tillfogade han:

- Det var igår han skulle slippa ut. Jag undrar vart han beger sig? Skriva… nej, aldrig, i evighet nej.

Och den arme gubben stampade med foten så furugolvet gungade.

- Borde du inte skriva ändå? Frågade hans hustru försagt.

- Han får svara för sig själv. Då han i sitt lättsinne bragt skam och vanära över oss alla och det vapen, hans far tjänat, trots alla förmaningar…

- Men döm inte så hårt. Han stal ju inte. Han lånade på skämt de där pengarna av sin usle vän, som angav honom.

- Tror du inte att jag försökt försvara honom? Tror du inte, att för mitt eget omdöme är han inte jämnställd med de andra uslingarna på tjuvahålet. Men i tjänsten gäller det att hålla sig rak. Ingen fågel rår för, att det blir ett rötägg i boet, men det skall ut ur redet, ut, om det så skall krossas.

- Jag fruktar, att han inte kommer, anmärkte hustrun.

- Åhjo. Nog kommer han, men jag önskar, att saken hade passerat.

Fältbäveln hade stannat framför fönstret, vettandes ut mot gårdsporten. Genom denna kom just då en vacker välväxt ung man, med dödlig blekhet bredd över anletsdragen. Stegen var dröjande, men plötsligt bemannade han sig och skyndade över gårdsplanen, samt steg in genom dörren innan fadern – för det var den omtalade brottslige sonen som kom – i sin förvirring hunnit säga något. Men nu tog han först ordet i en besynnerlig, nedstämd ton, sådan som man använder i ett grifetal eller framför en bår:

- Jaså. Du är hemma nu.

Det låg en tydlig tonvikt på ordet hemma. Och dock. Inte kunde man känna sig mera främmande än denne stackars yngling, som stannade nere vid dörren och skådade sin stränge fader i ögonen med en skygg blick. Modern hade stigit upp och skjutit fram en stol, men styvsonen såg ej däråt. Äntligen sa han:

- Ja, jag är hemma.

- Jag har, fortsatte han med fast, bekämpad röst, både längtat och fruktat denna stund. Men jag kommer med visshet om hur det ska bli. Har jag inte från tidigaste år hört allt, vad ordet krigsmannaheder innebär, lärt av dig, och trott på detta? Således, kommer jag för att säga farväl.

- Jag trodde det, svarade fadern enkelt, men hans bröst höjdes och hans blick skymdes. Styvmodern satt nedlutad framme vid fönstret och grät – kanske var det därför, som ynglingen inte vågade se däråt. Han hade redan fattat tag i dörrvredet, på väg bort, bort från den krets, där hans närvaro skulle blivit en fläck, en förbannelse, en ständig olycka.

- Nej, vänta! hejdade honom hans fars röst. Se här, ta detta och gör det bästa du kan utav det.

Och den åldrige mannen, vars överfulla ögon nu också flödade över av tårar, räckte en tunn sliten sedelbunt till sin son.

- Ja, jag förstår. Du vill ge mig allt, vad du får ut av din lön. Och vad skall du då betala med, när skolan slutar och de stackars pojkarna, mina halvbröder, som nu kommit så långt att de också har en examen inom räckhåll, vad ska du då betala med till deras underhåll? Åhnej. Jag reder mig nog. Adjö.

Och så vände han på klacken och störtade ut genom dörren.

Den åldrige fadern hade sjunkit ned på en soffa. Han såg nu så trött, så djupt olycklig ut. Det var som om med ens tio år lagts på hans skuldror. Han satt där, en bruten man. Som en snyftning uppfångade hans hustru, som satt sig bredvid honom, orden:

- Bortjagad, bortjagad, bortjagad ur hemmet. Av mig, av sin far.

Men så reste han sig och sa, högtidligt som om han skådat in i en förutbestämd framtid:

- Ja, bortjagad. Men inte av mig, inte av sin familj. Nej tusen gånger nej. Han jagas dit ut av sitt onda öde.

Och detta var det sista fadern såg av sin son, när ynglingen rusade ut över gården, bort från sin älskade familj. Det sista han någonsin mer fick se av sin son. Men höra om honom fick han dessto mer. Mer än han i sin vildaste fantasi kunde föreställa sig.

Till Kapitel 2===>>>